Killar, tjejer, kärlek och sex. Det finns många saker att upptäcka i tonåren. Förutom egna sexuella preferenser måste man också hitta rätt i preventivmedelsdjungeln, och snårigast är buskaget för tjejer. I en serie i tre delar utforskar vi unga kvinnors upplevelser av preventivmedel. Och hur är det egentligen att besöka ungdomsmottagningen för första gången? I den första delen får vi träffa Klara som berättar om en turbulent tid efter att hon fått sina första p-piller. Hon är en av de 223 tjejer från Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla som svarat på frågor om p-piller och kontakten med ungdomsmottagningen. Just kontakten med ungdomsmottagningen behandlas i den andra delen i serien. Dit går tjejer för att få råd när det är dags att välja preventivmedel, som i dag är fler än någonsin. Undersökningen visade bland annat att alla inte får information om alternativ till p-piller. Sofie från Vänersborg var en av dem. Efter sitt första försök på ungdomsmottagningen gick hon därifrån med ett recept på p-piller, trots att hon egentligen kanske hade velat testa något annat. I den tredje delen får vi höra unga tjejer berätta om konstiga frågor som dykt upp vid besöket på ungdomsmottagningen. Hanna från Uddevalla fick en kalldusch när barnmorskan frågade vilka sexställningar hon brukade använda. Det ingår visserligen i barnmorskans roll att utvärdera sexuellt risktagande men kan frågorna gå för långt?

Gamergate handlar inte om pressetik Nätrörelsen Gamergate har kopplats till flera trakasserier mot kvinnliga spelutvecklare men anhängarna påstår att det handlar om pressetik. En ny undersökning från journalistprogrammet vid Göteborgs universitet visar att detta inte stämmer. Den ledarlösa internetrörelsen Gamergate har varit aktiv i spelvärlden sedan augusti 2014. Gamergate har kopplats ihop med flera fall av trakasserier bland annat mot kvinnliga spelutvecklare. Dess supportrar förnekar samtidigt att detta har något med rörelsen att göra. Istället säger de att Gamergate handlar om att uppmärksamma korruptionen bland speljournalisterna och att bevara gamer-identiteten. En ny undersökning från JMG, institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet visar dock att Gamergate har sitt ursprung i näthatet riktat mot den kvinnliga spelutvecklaren Zoe Quinn vilket senare utvecklats till Gamergate-rörelsen. Detta uppdagades efter en genomsökning av en chattkanal där attackerna mot spelutvecklaren i fråga organiserades. Flera Gamergatersupporters säger att detta inte är relevant i dagsläget eftersom rörelsen förändrats med tiden och rensat ut sina problematiska element. – Några oförsvarbara saker skedde tidigt mot Zoe Quinn men jag tycker inte det definierar rörelsen eller att den för alltid måste vara misstrodd. säger den anonyma Gamergate-supportern “Kwese Tnumo” Undersökningen visar samtidigt att Gamergate fortfarande inte lyckats göra sig av med sina problematiska element. Eller att rörelsens anhängare inte ens är särskilt överens om vad Gamergate eller saker som pressetik handlar om. En analys av 100 000 tweets med hashtaggen #Gamergate visar då att Gamergate mer handlar om ett åsiktskrig gällande vilka tankar och personer som skall höras i spelbevakningen. Därtill är flera av de personer som hörs mest i rörelsen fortfarande folk som trakasserar. Gamergatesupportern “Cnek”, som också vill vara anonym, har varit med rörelsen sedan augusti och säger sig ändå inte ha sett några trakasserier. – Jag har ännu inte sett ett riktigt, verifierat exempel på trakasserier som är kopplat mellan de som trakasserar och Gamergate. Hur som helst, om vi räknar med möjligheten att folk faktiskt blir trakasserade, så tycker jag det är helt onödigt och idiotiskt beteende. Ingen förtjänar sånt, inte ens idiotiska mobbare som Zoe Quinn som tror det är okej att lägga skulden på en av de mest trakasserade och utsatta grupperna i samhället: gamers.

I september 2013 samlades runt 200 thailändska bärplockare i protest på en grusparkering i Umeå. Trots att de plockat bär sex dagar i veckan under nästan två månader hade bärplockarna inte fått någon lön. För att finansiera resan till Sverige hade många av dem tagit stora lån i hemlandet och om de återvände de till Thailand utan pengar att kunna betala lånen med så skulle deras mark och bostäder beslagtas. Pressen blev så stor att en av de strejkande bärplockarna hängde sig inne på en toalett. Det är inte första gången bärplockare blir lurade på sina löner. Varje år kommer tusentals fattiga risbönder från Thailand till de svenska bärskogarna i tron om att tjäna pengar som motsvarar flera årslöner i deras hemland. Men i många fall slutar historien mindre lyckligt. Under decennier har media rapporterat om bärplockare som arbetat hårt från morgon till kväll, tvingats bo under miserabla förhållanden och fått åka hem till Thailand med knappt någon förtjänst alls. Varför återupprepas skandalerna år efter år? Och vem bär ansvaret för att det i höstas gick så långt att en bärplockare tog sitt liv?

DDR – Livet som kristen i den östtyska kommuniststaten Tiden med kommunistregimen var en tid av kamp för många som inte höll med socialistpartiet. Tjugofem år efter berlinmurens fall finns fortfarande minnena kvar. En färsk undersökning från JMG visar att dåvarande socialistpartiet SED:s dagstidning Neues Deutschland ofta rapporterat om kristna och kyrkan, men att mycket förblev osagt. I undersökningen där man analyserat artiklar från tidningen innehållande ord som ”kristen” och ”kyrka” framkommer att det skrevs om diskriminerade kristna i utlandet – men aldrig om diskriminerade kristna i DDR, att kristna ibland kom till tals – men då för att bekräfta ”framgångarna” för socialiststaten, eller försvara SED:s ställningstaganden och att kristna ofta uppmanades att ”stå upp för freden” och därför försvara den alltmer stängda gränsen mellan öst och väst på 1960-talet. Vi har träffat några som var engagerade i den östtyska kyrkan på den tiden och bett dem berätta om sina upplevelser. Deras berättelser ger en annan bild av verkligheten än den som gavs i Neues Deutschland. Idag väljer vi att berätta om dessa livsöden som ligger oss så nära både tidsmässigt, geografiskt och kulturellt.

De är unga eller gamla, funktionsnedsatta och utrikes födda och de får inte en krona från staten. Mer än var tionde inskriven i Fas 3 saknar ersättning. Samtidigt får deras arbetsgivare 5000 kr i månaden och gratis arbetskraft. Fas 3, sysselsättningsfasen är Sveriges största arbetsgivare med över 35,000 inskrivna. En majoritet av deltagarna får en ersättning från försäkringskassan men gruppen ersättningslösa växer. Riksdagen beslutade juni 2011 att inskrivningarna i Fas 3 skulle upphöra omedelbart. Men istället för ett stopp har antalet inskrivna ökat med över 20 procent och de ersättningslösa har mer än fördubblats. Vid årsskiftet var nio av tio under 25 år i Fas 3 utan ersättning. En grupp unga människor som knappt satt sin fot på arbetsmarknaden. Högst andel ersättningslösa finns i län som Jämtland, Gävleborg och Kronoberg, medan Värmland, Halland och Uppsala klarat sig bättre. 1,5 miljarder betalades ut till arbetsgivarna inom Fas 3 förra året för att ta emot gratis arbetskraft. Oppositionen i riksdagen vill riva upp och förändra reformen medan regeringen vill fortsätta på den inslagna vägen. – Jag tvivlar faktiskt på att politikerna själva tror att det här fungerar. Det här är mer ett sätt att visa att man faktiskt gör något samtidigt som det får inte kosta för mycket, säger Mattias Bengtsson, sociolog som kartlagt svenskt arbetsmarknadspolitik.

Sedan 2008 har regeringen lagt över en miljard kronor på satsningen Sverige – det nya matlandet. Satsningen ska lyfta svensk mat till samma internationella höjder som den franska och italienska i en tid då svensk livsmedelsproduktion går på knäna. Till sin hjälp har landsbygdsministern ett expertråd som ska vägleda skutan i rätt riktning. Men kritiken har varit hård. Oppositionen kallar det för ett PR-jippo och andra ironiskt för Pratlandet. Är Matlandet verkligen räddningen för svensk livsmedelsproduktion eller ett forum för inbördes beundran mellan lyxkrögare och kändiskockar?

Svenska konstskatter i fara Tusentals verk försvunna i landets kommuner Skulpturer i skolkorridorer och tavlor på tjänstemannarum. Vår offentliga konst, finansierad av skattepengar, är ett museum dit ingen behöver lösa inträde. Men konst för miljarder riskerar att gå förlorad och antalet försvunna verk är alarmerande. Kontrollen över kommunernas konstsamlingar brister på flera punkter. Enligt vår enkätundersökning som skickats till samtliga 290 kommuner, är det mer än tredjedel av de 192 som svarade som inventerar sällan, och inte har sett över sin konstsamling på fem år eller mer. Elva kommuner vet inte ens när konsten senast setts över. Många vet heller inte hur mycket konst som saknas. Enligt vår undersökning slarvas en del bort, hamnar i förråd och glöms bort, eller stjäls. – Det är vårt gemensamma kulturarv, man ska vara rädd om det, säger Jan Dahlqvist, som är konstarkivarie i Göteborg. Ett intressant exempel är Stockholm som i dag saknar 6 700 verk av 32 000. – Jag vill inte bagatellisera det, men man måste sätta det i ett 120-årsperspektiv. Det mesta är inte stulet, en del har av olika skäl och kanske står på en vind eller i en källare, säger Monika Wallin som är konstantikvarie i Stockholm. I både staten och i Svenska kyrkan finns lagstadgade riktlinjer för hur konst och kulturföremål ska ses över och inventeras. För kommunerna saknas sådana och det är upp till varje kommun att ta hand om sin konst. Men i många kommuner brister det. Varför?