Selfien – Fotofenomenet som alla älskar att hata Selfien som fenomen är inte bara stort, det är enormt. Trots att selfies tas av folk i alla åldrar verkar dess popularitet hos unga få vuxenvärlden att drabbas av både oro och moralpanik. I det här reportaget utforskar vi hur unga själva resonerar kring selfiens för- och nackdelar eftersom deras röster så sällan lyfts fram. Hur upplever de själva att bilderna påverkar deras välmående? – Jag är allra mest rädd för elaka kommentarer när jag lägger upp en ny bild, eftersom jag inte vet hur folk ska reagera, säger 13-åriga Sofia. Hon är en av de 332 högstadieelever från Västra Götaland som har svarat på JMG:s enkätundersökning om hur ungdomar använder sig av selfies och hur de tänker kring betydelsen av likes, utseende och press. För en del är den respons man får på sina publicerade selfies avgörande för om man låter bilderna ligga kvar eller om man tar bort dem. Vi har träffat några högstadieungdomar som berättat för oss hur de ser på selfien och hur den har påverkat deras vardag och välmående. Deras berättelser hjälper oss att förstå hur selfies kan leda till mycket positivt, men också slå tillbaka negativt. Enkätens resultat och intervjuer med ungdomarna visar på att selfies är ett komplext fenomen. Det kan fylla en viktig social funktion och erbjuder en frihet att själv få styra vilken bild man ger av sig själv. Samtidigt innebär det för vissa en oro och ständig beredskap på att få ta emot kritik och elaka kommentarer. Myntet har två sidor, selfien har fler.

Identitet är ett knepigt begrepp och något många vill utforska. Genom att intervjua unga vuxna som gjort långa backpackingresor har vi försökt reda ut varför vi letar efter oss själva. Går det att hitta sig själv och hur stor är chansen att din identitet kan upptäckas på en plats där du aldrig har varit? Att resa runt i världen för att hitta sig själv verkar för vissa vara en naturlig del av den personliga resan mot vuxenlivet. Genom att göra en intervjustudie med tio unga vuxna som alla gjort längre resor av backpackingkaraktär, har vi kunnat se att identitetsarbetet är ett komplext ämne utan tydliga svar. – Man kan säga att resan på många sätt kan bidra till en identitetsutveckling, men det finns ingen garanti för att man gör ett identitetsarbete bara för att man reser iväg. Det är inte heller så att en resa är nödvändig för att göra ett identitetsarbete och bli vuxen. Men den kan absolut ha en sådan funktion för en enskild individ, säger Johanna Carlsson, doktorand på Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Samtidigt som vi kan sitta och slött surfa runt på resebloggar och resebyråer för att på måfå boka ett flyg till Bali, är resandet ett privilegium utanför mångas räckvidd. Än så länge står turistindustrin för fem procent av de globala koldioxidutsläppen och enligt World Tourism Organisation kommer turismen fortsätta att öka. Man kan fråga sig om vi har normaliserat ett beteende som är ohållbart för världen. Måste man åka så långt bort från Sverige som möjligt för att hitta sig själv? Varför tror vi att vi ens kan hitta oss själva? Enligt Johanna Carlsson tillhör resandet för att hitta sig själv en kulturell berättelse. – Att hitta sig själv är bara en fras, säger hon.

DDR – Livet som kristen i den östtyska kommuniststaten Tiden med kommunistregimen var en tid av kamp för många som inte höll med socialistpartiet. Tjugofem år efter berlinmurens fall finns fortfarande minnena kvar. En färsk undersökning från JMG visar att dåvarande socialistpartiet SED:s dagstidning Neues Deutschland ofta rapporterat om kristna och kyrkan, men att mycket förblev osagt. I undersökningen där man analyserat artiklar från tidningen innehållande ord som ”kristen” och ”kyrka” framkommer att det skrevs om diskriminerade kristna i utlandet – men aldrig om diskriminerade kristna i DDR, att kristna ibland kom till tals – men då för att bekräfta ”framgångarna” för socialiststaten, eller försvara SED:s ställningstaganden och att kristna ofta uppmanades att ”stå upp för freden” och därför försvara den alltmer stängda gränsen mellan öst och väst på 1960-talet. Vi har träffat några som var engagerade i den östtyska kyrkan på den tiden och bett dem berätta om sina upplevelser. Deras berättelser ger en annan bild av verkligheten än den som gavs i Neues Deutschland. Idag väljer vi att berätta om dessa livsöden som ligger oss så nära både tidsmässigt, geografiskt och kulturellt.

EU-valet är ett val som ofta hamnar lite i skymundan. 2009 utnyttjade inte ens varannan svensk sin möjlighet att rösta. Men i den här granskningen lägger vi inte fokus på Sveriges befolkning som helhet. Genom att bläddra igenom flera hundratals röstlängder i Göteborg, Borås, Trollhättan, Vänersborg och Dalsland, har vi kunnat kontrollera om 426 av våra västsvenska kommunpolitiker brydde sig om att rösta i förra valet. Flest röstskolkare hittade vi i Bengtsfors där hela sex ledamöter av 34 valde att ligga hemma på soffan under valdagen. En politiker ”hade någonting bättre för sig” medan en annan inte visste vad valet handlade om – eller när det infaller. I Vänersborg kallade en politiker EU-parlamentet för ”en lekskola för korrupta politiker”. Orsakerna till röstskolk har varit flera, men att Bryssel känns långt borta, att man inte är så insatt och att man inte känner sig engagerad är återkommande ursäkter. Enligt Sören Holmberg och Folke Johansson, statsvetare och valforskare på Göteborgs universitet, innebär det låga valdeltagandet ett legitimitetsproblem för Europaparlamentet, vilket är långt ifrån önskvärt i en demokrati. Man har även kommit fram till att det låga valdeltagandet missgynnar vissa partier, exempelvis Socialdemokraterna, medan det gynnar andra, som till exempel Folkpartiet och Sverigedemokraterna. I nedanstående rader kan du läsa om politikerna som väljer att röstskolka, trots att merparten av besluten som de tar i kommunen från börjar kommer genom direktiv från Bryssel.

Killar, tjejer, kärlek och sex. Det finns många saker att upptäcka i tonåren. Förutom egna sexuella preferenser måste man också hitta rätt i preventivmedelsdjungeln, och snårigast är buskaget för tjejer. I en serie i tre delar utforskar vi unga kvinnors upplevelser av preventivmedel. Och hur är det egentligen att besöka ungdomsmottagningen för första gången? I den första delen får vi träffa Klara som berättar om en turbulent tid efter att hon fått sina första p-piller. Hon är en av de 223 tjejer från Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla som svarat på frågor om p-piller och kontakten med ungdomsmottagningen. Just kontakten med ungdomsmottagningen behandlas i den andra delen i serien. Dit går tjejer för att få råd när det är dags att välja preventivmedel, som i dag är fler än någonsin. Undersökningen visade bland annat att alla inte får information om alternativ till p-piller. Sofie från Vänersborg var en av dem. Efter sitt första försök på ungdomsmottagningen gick hon därifrån med ett recept på p-piller, trots att hon egentligen kanske hade velat testa något annat. I den tredje delen får vi höra unga tjejer berätta om konstiga frågor som dykt upp vid besöket på ungdomsmottagningen. Hanna från Uddevalla fick en kalldusch när barnmorskan frågade vilka sexställningar hon brukade använda. Det ingår visserligen i barnmorskans roll att utvärdera sexuellt risktagande men kan frågorna gå för långt?

Gamergate handlar inte om pressetik Nätrörelsen Gamergate har kopplats till flera trakasserier mot kvinnliga spelutvecklare men anhängarna påstår att det handlar om pressetik. En ny undersökning från journalistprogrammet vid Göteborgs universitet visar att detta inte stämmer. Den ledarlösa internetrörelsen Gamergate har varit aktiv i spelvärlden sedan augusti 2014. Gamergate har kopplats ihop med flera fall av trakasserier bland annat mot kvinnliga spelutvecklare. Dess supportrar förnekar samtidigt att detta har något med rörelsen att göra. Istället säger de att Gamergate handlar om att uppmärksamma korruptionen bland speljournalisterna och att bevara gamer-identiteten. En ny undersökning från JMG, institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet visar dock att Gamergate har sitt ursprung i näthatet riktat mot den kvinnliga spelutvecklaren Zoe Quinn vilket senare utvecklats till Gamergate-rörelsen. Detta uppdagades efter en genomsökning av en chattkanal där attackerna mot spelutvecklaren i fråga organiserades. Flera Gamergatersupporters säger att detta inte är relevant i dagsläget eftersom rörelsen förändrats med tiden och rensat ut sina problematiska element. – Några oförsvarbara saker skedde tidigt mot Zoe Quinn men jag tycker inte det definierar rörelsen eller att den för alltid måste vara misstrodd. säger den anonyma Gamergate-supportern “Kwese Tnumo” Undersökningen visar samtidigt att Gamergate fortfarande inte lyckats göra sig av med sina problematiska element. Eller att rörelsens anhängare inte ens är särskilt överens om vad Gamergate eller saker som pressetik handlar om. En analys av 100 000 tweets med hashtaggen #Gamergate visar då att Gamergate mer handlar om ett åsiktskrig gällande vilka tankar och personer som skall höras i spelbevakningen. Därtill är flera av de personer som hörs mest i rörelsen fortfarande folk som trakasserar. Gamergatesupportern “Cnek”, som också vill vara anonym, har varit med rörelsen sedan augusti och säger sig ändå inte ha sett några trakasserier. – Jag har ännu inte sett ett riktigt, verifierat exempel på trakasserier som är kopplat mellan de som trakasserar och Gamergate. Hur som helst, om vi räknar med möjligheten att folk faktiskt blir trakasserade, så tycker jag det är helt onödigt och idiotiskt beteende. Ingen förtjänar sånt, inte ens idiotiska mobbare som Zoe Quinn som tror det är okej att lägga skulden på en av de mest trakasserade och utsatta grupperna i samhället: gamers.