Gles- och landsbygdens avfolkning Affärer slår igen. Statliga verk flyttas till storstäder. Ungdomar lämnar för studier. Kvar blir en landsbygd med en allt större andel äldre. Vilka problem ställs en kommun inför när befolkningen minskar, och hur arbetar lokalpolitiker med problematiken? Följ med på en resa i fem delar. Vi har granskat kommunerna i Västra Götaland. Av regionens 49 kommuner har 17 stycken tappat invånare det senaste decenniet. I denna artikelserie reder vi först ut vilka problem kommunerna som tappar invånare ställs inför och låter kommunstyrelseordföranden i respektive kommun berätta om hur de handskas med problemen. Vi låter även Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Jönköping International Business School, kommentera uppfattningarna som kommunerna har, kopplat till det minskade invånarantalet. I del två besöker vi Gullspång som upplever ett stort problem med att ungdomar flyttar därifrån för att sen aldrig flytta tillbaka. Vi träffar Ann-Charlotte Svensson och Pia Helge som är engagerade i föreningslivet och som under flera år jobbat med ungdomar. Vi får även möta 24-åriga Julia Dahlman som nyligen flyttat till Gullspång och öppnat en frisörsalong. Hon vittnar om ett gott klimat för en ung företagare. Men vad gör politikerna i Gullspång för att locka nya invånare till kommunen? Detta frågar vi kommunstyrelsens ordförande Carina Gullberg. I del tre reder vi ut vad de 17 kommunerna i Västra Götaland har för strategier för att motverka avfolkningen. Gör de överhuvudtaget någonting? Och gör de rätt saker? Vår undersökning visar att många kommuner satsar på marknadsföring för att locka till sig nya invånare. Vi låter Thomas Niedomysl, kulturgeograf vid Lunds universitet, svara på vad som fungerar enligt hans forskningsresultat. I del fyra tar vi reda på vad Västra Götalandsregionen gör för sina kommuner. Och vem det är som har ansvaret för att landsbygden inte ska avfolkas. Jane Boyton och Suzanne Zetterberg Jensen från Västra Götalandsregionen berättar vad som görs från regionens håll för att hjälpa kommunerna. Vi avslutar artikelserien med en analyserande text där vi tänker fritt kring problematiken med kommunernas minskade invånarantal.

DDR – Livet som kristen i den östtyska kommuniststaten Tiden med kommunistregimen var en tid av kamp för många som inte höll med socialistpartiet. Tjugofem år efter berlinmurens fall finns fortfarande minnena kvar. En färsk undersökning från JMG visar att dåvarande socialistpartiet SED:s dagstidning Neues Deutschland ofta rapporterat om kristna och kyrkan, men att mycket förblev osagt. I undersökningen där man analyserat artiklar från tidningen innehållande ord som ”kristen” och ”kyrka” framkommer att det skrevs om diskriminerade kristna i utlandet – men aldrig om diskriminerade kristna i DDR, att kristna ibland kom till tals – men då för att bekräfta ”framgångarna” för socialiststaten, eller försvara SED:s ställningstaganden och att kristna ofta uppmanades att ”stå upp för freden” och därför försvara den alltmer stängda gränsen mellan öst och väst på 1960-talet. Vi har träffat några som var engagerade i den östtyska kyrkan på den tiden och bett dem berätta om sina upplevelser. Deras berättelser ger en annan bild av verkligheten än den som gavs i Neues Deutschland. Idag väljer vi att berätta om dessa livsöden som ligger oss så nära både tidsmässigt, geografiskt och kulturellt.

Göteborgs rektorer följer inte skollagen Tre av fyra lågstadierektorer i Göteborg känner inte att de kan erbjuda elever med läs och skrivsvårigheter tillräckligt stöd. Det säger en ny undersökning från JMG, institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. Trots att skollagen tydligt säger att det är rektorns ansvar att tillhandahålla stöd till de elever som kräver särskilt stöd upplever cirka 80 procent av lågstadierektorerna i Göteborg att de inte kan göra det. Detta beror, enligt de svarande i undersökningen, på för lite kunskap och resurser på skolorna. Matz Nilsson, förbundsordförande Sveriges Skolledarförbund, säger att det är en allmän uppfattning. – Rektorerna hamnar i kläm mellan skollagens bestämmelser och huvudmannens förmåga att tillsätta resurserna. Vi ser att man inte klarar av finansieringen utefter skollagen. Resultaten i undersökningen baseras på svaren på ett enkätutskick till samtliga kommunala lågstadierektorer i Göteborg. Skolkommunalrådet Karin Pleijel (Mp) håller med om bilden undersökningen ger, men hävdar att en viktig del för att uppnå god kommunikation mellan politiker och skolan är just systemet med stadsdelsnämnder i Göteborg: – Det är viktigt att ha en politisk nivå som är nära verkligheten, så som stadsdelsnämnderna och förvaltningarna ska vara. Sedan finns där brister också, så som olika bedömningar i olika stadsdelar, men rättvisa handlar ju inte alltid om samma peng till olika elever utan om rätt stöd till varje elev. Men det blir en utmaning för mig att ta mig an detta ansvar och bygga förtroende, säger hon.

Killar, tjejer, kärlek och sex. Det finns många saker att upptäcka i tonåren. Förutom egna sexuella preferenser måste man också hitta rätt i preventivmedelsdjungeln, och snårigast är buskaget för tjejer. I en serie i tre delar utforskar vi unga kvinnors upplevelser av preventivmedel. Och hur är det egentligen att besöka ungdomsmottagningen för första gången? I den första delen får vi träffa Klara som berättar om en turbulent tid efter att hon fått sina första p-piller. Hon är en av de 223 tjejer från Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla som svarat på frågor om p-piller och kontakten med ungdomsmottagningen. Just kontakten med ungdomsmottagningen behandlas i den andra delen i serien. Dit går tjejer för att få råd när det är dags att välja preventivmedel, som i dag är fler än någonsin. Undersökningen visade bland annat att alla inte får information om alternativ till p-piller. Sofie från Vänersborg var en av dem. Efter sitt första försök på ungdomsmottagningen gick hon därifrån med ett recept på p-piller, trots att hon egentligen kanske hade velat testa något annat. I den tredje delen får vi höra unga tjejer berätta om konstiga frågor som dykt upp vid besöket på ungdomsmottagningen. Hanna från Uddevalla fick en kalldusch när barnmorskan frågade vilka sexställningar hon brukade använda. Det ingår visserligen i barnmorskans roll att utvärdera sexuellt risktagande men kan frågorna gå för långt?

Identitet är ett knepigt begrepp och något många vill utforska. Genom att intervjua unga vuxna som gjort långa backpackingresor har vi försökt reda ut varför vi letar efter oss själva. Går det att hitta sig själv och hur stor är chansen att din identitet kan upptäckas på en plats där du aldrig har varit? Att resa runt i världen för att hitta sig själv verkar för vissa vara en naturlig del av den personliga resan mot vuxenlivet. Genom att göra en intervjustudie med tio unga vuxna som alla gjort längre resor av backpackingkaraktär, har vi kunnat se att identitetsarbetet är ett komplext ämne utan tydliga svar. – Man kan säga att resan på många sätt kan bidra till en identitetsutveckling, men det finns ingen garanti för att man gör ett identitetsarbete bara för att man reser iväg. Det är inte heller så att en resa är nödvändig för att göra ett identitetsarbete och bli vuxen. Men den kan absolut ha en sådan funktion för en enskild individ, säger Johanna Carlsson, doktorand på Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Samtidigt som vi kan sitta och slött surfa runt på resebloggar och resebyråer för att på måfå boka ett flyg till Bali, är resandet ett privilegium utanför mångas räckvidd. Än så länge står turistindustrin för fem procent av de globala koldioxidutsläppen och enligt World Tourism Organisation kommer turismen fortsätta att öka. Man kan fråga sig om vi har normaliserat ett beteende som är ohållbart för världen. Måste man åka så långt bort från Sverige som möjligt för att hitta sig själv? Varför tror vi att vi ens kan hitta oss själva? Enligt Johanna Carlsson tillhör resandet för att hitta sig själv en kulturell berättelse. – Att hitta sig själv är bara en fras, säger hon.

Från 2000 till 2013 har nästan 1,6 miljarder kronor getts till svenska kommunala flygplatser av kommuner, landsting och kommunala bolag. Efter att ha gått igenom årsredovisningarna och begärt ut uppgifter för 29 flygplatser under 2000-talet kan det konstateras att få flygplatser är lönsamma. Minst 22 bolag har behövt ta emot pengar för att minska sina förluster eller för att inte behöva lägga ner sin verksamhet. Den kommun som gett mest pengar är Västerås, som har gett 217 miljoner kronor till flygplatsen från 2003 till 2013. Trots det har den aldrig gått med vinst under den perioden. Utan bidrag från staten, vilket varje år uppgått till 100 miljoner kronor, och från ägarna hade de icke statliga flygplatserna under 2013 gått med en förlust på 350 miljoner. Under samma period hade statliga flygplatsbolaget Swedavia en vinst på 686 miljoner. – Det är vår grundproblematik, att vi har en uppdelad flygmarknad där staten tjänar pengar på sina egna flygplatser och så låter man kommunerna ta hand om dem som kan kallas för icke lönsamma, säger Peter Larsson, vd för lobbyorganisationen Svenska Regionala Flygplatser. Budgeten för 2015 innehåller en höjning av det statliga bidraget till 120 miljoner kronor om året men alla flygplatser får inte del av det. Närheten till Stockholm gör till exempel att Västerås inte får ta del av det statliga bidraget.