År 1976 i Arizona hittade den amerikanske bomullsfarmaren David Hudson ett ämne i jorden som inte kunde lokaliseras till det periodiska systemet. Idag, nästan 40 år senare, vet man fortfarande inte riktigt vad ämnet, som döpts till Ormus, är för något. I tomrummet av svar har det byggts upp en tro att ämnet i själva verket kan vara De Vises Sten – de gamla alkemisternas heliga graal som kan förvandla andra ämnen till guld och ge ägaren spirituell kunskap och evigt liv. David Hudson lovar inte evigt liv men väl att vi kan leva i 1000 år om vi förtär Ormus. Jag började undra varför tror vi på sådant här … övernaturligt? I en enkätundersökning jag genomfört svarade över 300 personer att de tror på något som kan kallas övernaturligt. Så, varför tror vi människor på det övernaturliga?

EU-valet är ett val som ofta hamnar lite i skymundan. 2009 utnyttjade inte ens varannan svensk sin möjlighet att rösta. Men i den här granskningen lägger vi inte fokus på Sveriges befolkning som helhet. Genom att bläddra igenom flera hundratals röstlängder i Göteborg, Borås, Trollhättan, Vänersborg och Dalsland, har vi kunnat kontrollera om 426 av våra västsvenska kommunpolitiker brydde sig om att rösta i förra valet. Flest röstskolkare hittade vi i Bengtsfors där hela sex ledamöter av 34 valde att ligga hemma på soffan under valdagen. En politiker ”hade någonting bättre för sig” medan en annan inte visste vad valet handlade om – eller när det infaller. I Vänersborg kallade en politiker EU-parlamentet för ”en lekskola för korrupta politiker”. Orsakerna till röstskolk har varit flera, men att Bryssel känns långt borta, att man inte är så insatt och att man inte känner sig engagerad är återkommande ursäkter. Enligt Sören Holmberg och Folke Johansson, statsvetare och valforskare på Göteborgs universitet, innebär det låga valdeltagandet ett legitimitetsproblem för Europaparlamentet, vilket är långt ifrån önskvärt i en demokrati. Man har även kommit fram till att det låga valdeltagandet missgynnar vissa partier, exempelvis Socialdemokraterna, medan det gynnar andra, som till exempel Folkpartiet och Sverigedemokraterna. I nedanstående rader kan du läsa om politikerna som väljer att röstskolka, trots att merparten av besluten som de tar i kommunen från börjar kommer genom direktiv från Bryssel.

Killar, tjejer, kärlek och sex. Det finns många saker att upptäcka i tonåren. Förutom egna sexuella preferenser måste man också hitta rätt i preventivmedelsdjungeln, och snårigast är buskaget för tjejer. I en serie i tre delar utforskar vi unga kvinnors upplevelser av preventivmedel. Och hur är det egentligen att besöka ungdomsmottagningen för första gången? I den första delen får vi träffa Klara som berättar om en turbulent tid efter att hon fått sina första p-piller. Hon är en av de 223 tjejer från Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla som svarat på frågor om p-piller och kontakten med ungdomsmottagningen. Just kontakten med ungdomsmottagningen behandlas i den andra delen i serien. Dit går tjejer för att få råd när det är dags att välja preventivmedel, som i dag är fler än någonsin. Undersökningen visade bland annat att alla inte får information om alternativ till p-piller. Sofie från Vänersborg var en av dem. Efter sitt första försök på ungdomsmottagningen gick hon därifrån med ett recept på p-piller, trots att hon egentligen kanske hade velat testa något annat. I den tredje delen får vi höra unga tjejer berätta om konstiga frågor som dykt upp vid besöket på ungdomsmottagningen. Hanna från Uddevalla fick en kalldusch när barnmorskan frågade vilka sexställningar hon brukade använda. Det ingår visserligen i barnmorskans roll att utvärdera sexuellt risktagande men kan frågorna gå för långt?

Identitet är ett knepigt begrepp och något många vill utforska. Genom att intervjua unga vuxna som gjort långa backpackingresor har vi försökt reda ut varför vi letar efter oss själva. Går det att hitta sig själv och hur stor är chansen att din identitet kan upptäckas på en plats där du aldrig har varit? Att resa runt i världen för att hitta sig själv verkar för vissa vara en naturlig del av den personliga resan mot vuxenlivet. Genom att göra en intervjustudie med tio unga vuxna som alla gjort längre resor av backpackingkaraktär, har vi kunnat se att identitetsarbetet är ett komplext ämne utan tydliga svar. – Man kan säga att resan på många sätt kan bidra till en identitetsutveckling, men det finns ingen garanti för att man gör ett identitetsarbete bara för att man reser iväg. Det är inte heller så att en resa är nödvändig för att göra ett identitetsarbete och bli vuxen. Men den kan absolut ha en sådan funktion för en enskild individ, säger Johanna Carlsson, doktorand på Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Samtidigt som vi kan sitta och slött surfa runt på resebloggar och resebyråer för att på måfå boka ett flyg till Bali, är resandet ett privilegium utanför mångas räckvidd. Än så länge står turistindustrin för fem procent av de globala koldioxidutsläppen och enligt World Tourism Organisation kommer turismen fortsätta att öka. Man kan fråga sig om vi har normaliserat ett beteende som är ohållbart för världen. Måste man åka så långt bort från Sverige som möjligt för att hitta sig själv? Varför tror vi att vi ens kan hitta oss själva? Enligt Johanna Carlsson tillhör resandet för att hitta sig själv en kulturell berättelse. – Att hitta sig själv är bara en fras, säger hon.

Från 2000 till 2013 har nästan 1,6 miljarder kronor getts till svenska kommunala flygplatser av kommuner, landsting och kommunala bolag. Efter att ha gått igenom årsredovisningarna och begärt ut uppgifter för 29 flygplatser under 2000-talet kan det konstateras att få flygplatser är lönsamma. Minst 22 bolag har behövt ta emot pengar för att minska sina förluster eller för att inte behöva lägga ner sin verksamhet. Den kommun som gett mest pengar är Västerås, som har gett 217 miljoner kronor till flygplatsen från 2003 till 2013. Trots det har den aldrig gått med vinst under den perioden. Utan bidrag från staten, vilket varje år uppgått till 100 miljoner kronor, och från ägarna hade de icke statliga flygplatserna under 2013 gått med en förlust på 350 miljoner. Under samma period hade statliga flygplatsbolaget Swedavia en vinst på 686 miljoner. – Det är vår grundproblematik, att vi har en uppdelad flygmarknad där staten tjänar pengar på sina egna flygplatser och så låter man kommunerna ta hand om dem som kan kallas för icke lönsamma, säger Peter Larsson, vd för lobbyorganisationen Svenska Regionala Flygplatser. Budgeten för 2015 innehåller en höjning av det statliga bidraget till 120 miljoner kronor om året men alla flygplatser får inte del av det. Närheten till Stockholm gör till exempel att Västerås inte får ta del av det statliga bidraget.

Svenska konstskatter i fara Tusentals verk försvunna i landets kommuner Skulpturer i skolkorridorer och tavlor på tjänstemannarum. Vår offentliga konst, finansierad av skattepengar, är ett museum dit ingen behöver lösa inträde. Men konst för miljarder riskerar att gå förlorad och antalet försvunna verk är alarmerande. Kontrollen över kommunernas konstsamlingar brister på flera punkter. Enligt vår enkätundersökning som skickats till samtliga 290 kommuner, är det mer än tredjedel av de 192 som svarade som inventerar sällan, och inte har sett över sin konstsamling på fem år eller mer. Elva kommuner vet inte ens när konsten senast setts över. Många vet heller inte hur mycket konst som saknas. Enligt vår undersökning slarvas en del bort, hamnar i förråd och glöms bort, eller stjäls. – Det är vårt gemensamma kulturarv, man ska vara rädd om det, säger Jan Dahlqvist, som är konstarkivarie i Göteborg. Ett intressant exempel är Stockholm som i dag saknar 6 700 verk av 32 000. – Jag vill inte bagatellisera det, men man måste sätta det i ett 120-årsperspektiv. Det mesta är inte stulet, en del har av olika skäl och kanske står på en vind eller i en källare, säger Monika Wallin som är konstantikvarie i Stockholm. I både staten och i Svenska kyrkan finns lagstadgade riktlinjer för hur konst och kulturföremål ska ses över och inventeras. För kommunerna saknas sådana och det är upp till varje kommun att ta hand om sin konst. Men i många kommuner brister det. Varför?

Sedan 2008 har regeringen lagt över en miljard kronor på satsningen Sverige – det nya matlandet. Satsningen ska lyfta svensk mat till samma internationella höjder som den franska och italienska i en tid då svensk livsmedelsproduktion går på knäna. Till sin hjälp har landsbygdsministern ett expertråd som ska vägleda skutan i rätt riktning. Men kritiken har varit hård. Oppositionen kallar det för ett PR-jippo och andra ironiskt för Pratlandet. Är Matlandet verkligen räddningen för svensk livsmedelsproduktion eller ett forum för inbördes beundran mellan lyxkrögare och kändiskockar?