Den 19 maj förra året utbröt kravaller i Stockholmsförorten Husby. Medierna rapporterade om stenkastande killar och statsminister Fredrik Reinfeldt pratade om ”unga, arga män”, och bland alla som gripits, åtalats och dömts i samband med kravallerna finns det inte en enda tjej. Därför uppstod frågan – vad gjorde tjejerna? Vi har träffat tio tjejer som bor i Kista, Husby eller Akalla för att få höra deras berättelser, hur de ser på kravallerna och varför de valde att stanna hemma. En av dem var Caroline Paredes som bor i Kista. – Jag var inne för det mesta för mina föräldrar var ju väldigt oroliga för det som hände, säger säger hon. Hennes och de andra tjejernas berättelse visar på en verklighet långt ifrån från kravaller och upplopp. Gymnasiebehörigheten i stadsdelen Rinkeby-Kista har i många år legat långt under snittet i Stockholm. Det är endast 77 procent av ungdomarna i området går ut med godkända grundskolebetyg, jämfört med snittet i Stockholm som ligger på 89 procent. Men bland de tjejerna vi har pratat med ser det annorlunda ut. – Killar kan ju bli många yrken bara genom att gå på gymnasiet men vi har inte så många val. Tjejer söker utbildningen som en väg att komma ifrån den situation eller den levnadsstandarden som erbjuds dem, säger genusvetaren och pedagogen Caroline Berggren. Tjejerna och killarna rör sig i mångt och mycket på olika plattformar i området. Killarna tar plats ute på gator, torg och fritidsgårdar. Medan tjejerna träffas hos varandra eller stannar hemma och pluggar på kvällarna. Därför har grupper som Street Gäris och Tjejforum som startats, för att ge tjejerna en plats att mötas på. – Ju mer man satsar, det är såklart ingen garanti för framtiden, det är ingen garanti för att få jobb men jag känner att det ändå är bättre att satsa nu än inte göra det, det förbättrar chanserna för bättre jobb i framtiden, säger Caroline Paredes.

Skolfrågan har seglat upp som en av de viktigaste valfrågorna inför riksdagsvalet i september. Men medan politikerna grälar om Pisa-mätningar och lärartäthet finns det en fråga som gått relativt obemärkt förbi, trots att den varje år berör en allt större del av Sveriges skolbarn. Läsåret 2012-2013 fick ungefär 99.000 barn grundskolebarn modersmålsundervisning i skolan. 85.000 barn deltog inte. Trots att både forskare och myndigheter pekar på stora fördelar med modersmålsundervisning finns det allvarliga brister i systemet. Vår undersökning visar på stora skillnader i hur modersmålsundervisningen fungerar runtom i Sveriges kommuner. Vi har frågat kommunerna om hur de informerar om möjligheten till undervisning, om de erbjuder pedagoger i förskolan som talar barnens språk och om hur de lyckas rekrytera lärare. Trots att lagen ger barn rätt till undervisningen får många barn gå helt utan, lärare förpassas till obekväma deltidstjänster och tydliga regelverk saknas på många punkter. Skolverket varnar att det blir en större brist på utbildade modersmålslärare i takt med att de går i pension utan att tydliga utbildningar finns för nya lärare. Samtidigt ökar antalet barn med andra modersmål än svenska kontinuerligt. 23 procent av alla barn i grundskolan var 2013 berättigade till modersmålsundervisningen, enligt Skolverket. För de nationella minoritetsspråken, som genom svenska avtal med Europarådet har en särskild ställning, är läget samma. Gång på gång har Europarådet kritiserat Sverige för brister, trots detta vittnar utredare för oss om att ny kritik är att vänta och att utbildningsfrågorna är i fokus för den kritiken. Undersökningen är viktig därför att frågan om modersmålsundervisning berör en allt större del av vårt samhälle och när det brister drabbar det en grupp som kan ha svårt att hävda sin rätt. Därför är det viktigt att frågan lyfts, och att någon vänder även på de stenar som ofta låts ligga kvar.

Den svenska e-sportscenen har på kort tid gått från en klubb för intern beundran till en massrörelse som visas på bästa sändningstid i flera TV-kanaler. Samtidigt finns det få som gått på djupet med svensk e-sport och dess utövare. Nästan allt som skrivs i media är personporträtt av engagerade personer, rubriker om miljonvinster och referat av spelade matcher. Vi har valt att försöka ta oss bakom kulisserna och se hur e-sporten i Sverige är uppbyggd. I en serie samtalsintervjuer med nyckelpersoner, storstjärnor och spelare på väg upp har vi undersökt vilka de svenska proffsspelarna är, vad de har för förutsättningar i dag och hur de ser på sin framtid. Vi har mött en ung och oorganiserad bransch som själva ser stor potential att växa, men samtidigt efterlyser mer struktur. Mycket av den infrastruktur som traditionell sport har saknas helt eller delvis i e-sport, och det är ett stort och spretigt fält där varje spel har sina egna spelare och sina egna förutsättningar. Arbetet har utmynnat i radiodokumentären Den svenska e-sportscenen där ett tiotal personer får ge sin bild av svensk e-sport.

I Sverige råder fortfarande boplikt för landshövdingar, vilken avskaffats i alla andra nordiska länder. Den innebär att landshövdingar är tvungna att bo i de fastigheter som anvisas dem av regeringen, vilket i 20 fall av 21 är länsresidens. En förmån på pappret som kan bli kostsam i praktiken. Svenska länsstyrelser lägger sammanlagt nästan 28 miljoner kronor varje år på hyra för residensen. Regeringen står bakom de villkor som finns gällande landshövdingars tjänstebostäder och har inga planer på att förändra dem för närvarande. Det ansvariga statsrådet Stefan Attefall tycker att landshövdingarnas boplikt i residens fyller en viktig funktion ur ett representativt perspektiv, medan Hans Mildenberger på Enheten för statlig förvaltning, hänvisar till symbolvärdet i att ha landshövdingar boende i länsresidens. Men alla är inte lika övertygade om relevansen i landshövdingarnas residensboende. Riksdagsledamoten Jenny Petersson (M) tycker att ämbetets boplikt i residens är en förlegad tradition, och Benny Hjern, professor i statsvetenskap vid den Internationella handelshögskolan i Jönköping, håller med henne.

Rosengård i Malmö, Tensta i Stockholm och Hjällbo i Göteborg. Miljonprogramsområden som blivit synonyma med vad många kallar invandrarområden och mångkultur. De fåtal gånger det rapporteras från förorten är det svarta rubriker om segregation, kriminalitet och utanförskap – och nästan alltid med gruppen invandrare i huvudrollen.

1. Hemsidestext IT-säkerhet är ett ämne som har blivit allt mer uppmärksammat på senare år efter medias rapportering om läckor, dataintrång och spridning av privat information på internet. Under 2013 blev det extra aktuellt efter whistleblowern Edward Snowdens avslöjanden om att den amerikanska underrättelsetjänsten NSA ska ha fått direkt tillgång till personuppgifter från bland annat Facebook och Google. Frågan många ställt sig är: vem ser vad vi gör på nätet och hur används all information? Och hur blir det när man använder molntjänster, där all information lagras på internet istället för på datorns hårddisk? De senaste åren har molntjänster marscherat fram som den nya tidens lagringsmedium. Alla vill ha molntjänster. Privatpersoner, företag, myndigheter och skolor vill anpassa sig till det moderna IT-samhället. Men användningen av molntjänster är inte helt oproblematisk. Datainspektionen har granskat två kommuner som använt Googles molntjänst på sina kommunala skolor. Molntjänsten ger skolorna ett paket där man får både e-post, kalender, program för att skriva dokument i samt verktyg för att dela skoluppgifter och liknande – helt gratis. Men är det verkligen gratis? Datainspektionen menar att Googles avtal inte är förenliga med lagen och att man istället betalar med något annat – elevernas personuppgifter. I det här examensarbetet har vi kartlagt vilka kommuner i Sverige som använder Googles molntjänster i den kommunala grund- och gymnasieskolan, trots att Datainspektionen kritiserat Googles avtal i två kommuner. Resultatet visar inte bara att användningen är utbredd. Den visar dessutom att kommuner – helt medvetna om riskerna och vad lagen säger – fortsätter att använda tjänsterna ändå.

Här är berättelsen om mannen som kallas Mårdaklevsmördaren.

Hemsidestext Det finns en utpräglad rädsla att kulturjournalistiken blir allt mer urvattnad för varje år som går. Huvudfåran i kritiken är att allt sedan nöjet gjorde intåg i dagstidningarna och började blandas ihop med kulturen har kritiken minskat medan de lätta featureartiklarna och förhandsartiklarna har ökat. Men hur ser det ut egentligen? Stämmer verkligen de här teorierna? Jag har undersökt hur innehållet i sex svenska dagstidningar har förändrats mellan åren 1997 och 2012. Resultatet är att ganska lite faktiskt har hänt när det gäller innehållet i de undersökta tidningarna. I stort är det lika stor andel förhandsartiklar och samma uppdelning mellan olika ämnen 2012 som 1997. Även kritiken får ungefär samma utrymme då som nu. Men samtidigt finns det tendenser som visar på att något faktiskt har hänt, eller är på väg att hända, och på en punkt är förändringen tydlig. Vinjetten Nöje är på väg bort till förmån för vinjetten Kultur. I samtal med tidningarnas kultur- och nöjeschefer diskuterar jag resultaten, hur de ser på förändringarna och vad framtiden har att erbjuda för svensk kulturjournalistik.

Under de tre senaste åren har Transportstyrelsen inte gjort några oanmälda tillsyner på tågbolagen i Sverige. Det visar en undersökning som vi har gjort.

Webbtext Aktörerna i begravningsbranschen verkar inom ett väldigt känsligt område, där det är viktigt att allt går rätt till, och att ingen känner sig lurad. Kunderna är emotionella vilket gör att ett extra ansvar vilar på begravningsbyråerna. Trots det är det en sluten bransch, utan statlig tillsyn och där de enskilda aktörerna i mångt och mycket kontrollerar sig själva. Fonus, det överlägset största begravningsföretaget i Sverige, gick i mitten av 00-talet igenom en svår ekonomisk kris, som man dock lyckades vända på väldigt kort tid. Bland annat genom avveckling av verksamheten i Danmark och Finland, och en omfattande omorganisation av verksamheten i Sverige. Vi har tittat närmare på Fonus och ser i dag en organisation som är spretigare till sin bolagsstruktur. Numera äger Fonus franchisekedjor och enskilda byråer som verkar under andra namn. Även om deras uppdrag minskar lyckas de nu gå med mer vinst än redan innan krisen började. Fonus grundades utan enskilt vinstintresse, som en reaktion mot de privata begravningsaktörernas onödigt dyra priser, men hur ser de själva ut i dag? Istället för att prata om att sänka priserna talar de i dag om att vara prisvärda, ett begrepp som de själva menar är upp till betraktaren. Förutom att Fonus drivs som en ekonomisk förening har vi i dag svårt att se hur de skiljer sig från en privat begravningsentreprenör. När någon dör måste kroppen transporteras till ett bårhus. Avlider man på ett äldreboende eller annat boende i kommunal regi är detta kommunens ansvar, medan landstinget tar hand om dödsfall på övrig plats. Vi undersökte priserna för upphandlingar av bårtransporten i Sveriges alla kommuner och landsting. Vi fick en svarsfrekvens på 84 procent av kommunerna och 95 procent av landstingen. Priset kunde variera kraftigt. På landstingsnivå från 47 kronor upp till 4 370 kronor per transport. Det är också olika vem det är som i slutändan betalar för tjänsten – dödsboet eller skattebetalarna.