En okritiskt granskad kvalitetsmärkning? I dagsläget känner 98 procent av svenska folket igen Kravmärket. En majoritet – drygt 60 procent – är positivt inställda till det. Faktum är att kravmärkningen till stor del har blivit synonymt med det ekologiska hushållandet i Sverige. Efterfrågan på ekologiska produkter har under flera år blivit större och större. Främst av dess största målgrupp: invånarna i Sveriges storstäder.

För tolv år sedan sålde Göteborgs kommun 3806 allmännyttiga lägenheter till storföretaget GE Capital. Då utlovades långsiktighet och socialt ansvarstagande. Fem år senare hade i stort sett hela beståndet sålts vidare. I Bergsjön syntes inte ett spår av ansvarstagande, men väl av fastigheter i behov av upprustning. Idag tvingas människor i ett av världens rikaste länder leva med fukt och mögel i sina hem, medan de som borde ta ansvar skyller på varandra. Vi har granskat affären som enligt Göteborgs då högste politiker Göran Johansson ”gick åt helvete”, vad som egentligen utlovades vid försäljningen och vad som hänt sedan dess. Vi har kartlagt de olika ägarna och hur många klagomål de har fått hos miljöförvaltningen. Med fokus på bestånden i Bergsjön och Frölunda har vi också försökt ta reda på hur mycket ägarna har tjänat längs vägen och vilka som egentligen bär ansvaret för att det blev som det blev.

En av tre niondeklassare har skolkat från gympan. Och nästan hälften har hittat på ursäkter för att slippa vara med. En enkätundersökning gjord med högstadieelever på tio skolor i Göteborg visar att många elever känner obehag i samband med idrotts- och hälsalektionerna. I läroplanen kan man läsa att idrottsundervisningen i skolan ska främja en god folkhälsa, och hjälpa alla elever att hitta en motionsform som passar just dem. I praktiken känner många elever sig utanför och otillräckliga. Det finns även stora skillnader mellan hur tjejer och killar trivs på gympan. Nästan dubbelt så många tjejer som killar har känt obehag i samband med undervisningen, och tjejerna skolkar även mer än killarna.

Vi har valt att göra ett intervjubaserat projektarbete. Detta eftersom vi fann att vår historia blev mer intressant på ett mikroplan där vi följer ett skeende genom ett antal personers egna historier. Hade vi inriktat oss strikt på den monetära delen av Melodifestivalen hade arbetet blivit väldigt tråkigt. Dessutom saknar vi delar av den kunskap som krävs för att på djupet kunna skildra det gytter av företag, koncerner och bolag som på det ena eller andra sättet är inblandade i denna historia.

Riksdagsledamöterna lämnar årligen in tusentals motioner, nu för tiden är det bara ett par promille av dem som bifalls. Samtidigt dränks en del utskott i det extra arbete som motionerna medför. Vi har granskat okynnesmotionerandet och gått till botten med varför det ser ut på detta vis.

Småländska Gnosjö är starkt förknippat med vad som i folkmun kallas Gnosjöandan – en stark företagaranda med rötter i 1800-talets järnindustri. Samarbete företagare emellan, uppfinningsrikedom och klurighet är ord som starkt förknippas med Gnosjöandan. På senare år har Gnosjö även stått för bra integration, då i princip alla invandrare kunde få jobb omedelbart. Kommunen toppade magasinet Fokus integrationsrankning 2008 och 2009.

I är skulle den sista kärnkraftreaktorn varit avvecklad i Sverige enligt beslutet efter folkomröstningen 1980. I stället hoppas regeringen i juni kunna besluta om en lag som gör det möjligt att bygga ut kärnkraften. Hur säker är kärnkraften egentligen? Vad känner vi till om det som händer på anläggningarna? Och hur mycket vill kärnkraftverken och tillsynsmyndigheten att vi ska veta? Vi har letat efter svaren, detta är vad vi fann.

Bilden av att unga invandrarkillar i Göteborgs ytterområden känner sig hårdare bevakade av polisen och upplever att de blir stoppade mer än andra har länge florerat i medierna. I samma veva som oroligheterna med stenkastning och bilbränder startade under sensommaren 2009, så ökade dessutom polisnärvaron i de här områdena.

Medelsvensson såg bojkottlapparna på Konsum, ANC-galan och Olof Palmes brandtal. Det fanns också svenskar som med livet som insats tog aktiv del i kampen. För Filter berättar två av dem för första gången sin historia. Ovanstående är ingressen till mitt reportage om Sveriges engagemang i Sydafrikas befrielsekamp under apartheidtiden. Mellan åren 1973 och 1994 delade svenska staten ut 2,5 miljarder svenska kronor till befrielsekampen i Sydafrika. Nästan 900 miljoner av dessa gick direkt till den svarta politiska organisationen ANC, African National Congress – en organisation som länge var terroriststämplad i stora delar av världen. Sverige var även först i västvärlden med att införa sanktioner för svenska företag i Sydafrika. Få, särskilt bland yngre, känner till hur omfattande det folkliga stödet var. Jag ville belysa den här tiden genom spännande personliga berättelser. Med hjälp av djupintervjuer och källkritiska metoder har jag gjort ett historiskt gräv där aktivisten Magnus Walan och diplomaten Birgitta Karlström Dorph berättar sina historier. I reportaget kommer hittills okända uppgifter fram, bland annat om hur Nelson Mandelas frihetstal formulerades i en villa på Hasseludden, och hur det gick till när det hemliga biståndet kanaliserades inne i Sydafrika. Reportaget publicerades i magasinet Filter # 14.