Material: Tre tidningars material under tre månader som berörde fyra olika händelser. Intervjuer. Metod: Kvalitativ analys Med jämna mellanrum blossar det upp konstbråk i den svenska pressen. Senast var det Konstfackskandalen som diskuterades och den är ännu inte över. Frågeställningar: – Vi ville se hur ”konstskandaler” fungerar. – Vad är utmärkande för denna typ av mediehändelse? – Likheter/skillnader mellan de case vi granskat? Vad karaktäriserar den debatt som förs? Vi tog fram ett antal tidningar och samlade det relevanta materialet, och intervjuade även personer som var inblandade i händelserna. Vi har funnit att de olika redaktionerna på tidningarna spelar ganska distinkta roller i rapporteringen, och kan sägas ha olika förförståelser. – Nyhetsredaktionerna skriver inte om konst, annat än när den ger upphov till nyheter. Konsten behandlas inte här, utan det handlar framför allt om händelser och handlingar som konsten ger upphov till. – Ledarredaktionerna behandlar framför allt de olika politiska konsekvenser som händelserna får. I de fall de talar om konsten är det ofta i en nedlåtande ton. – Kulturredaktionerna tar ofta konstnärerna i försvar. De anser sig ha ett ansvar att bredda diskussionen, och att försöka göra komplexa konstfrågor begripliga för läsarna. Vi tror att en av anledningarna till att dessa skandaler uppstår är att det finns en klyfta mellan å ena sidan konstutövare och kritiker, å andra sidan grupper i befolkningen som har en negativ grundinställning till konst. Konstskandalerna vi granskat är sinsemellan olika, men de har det gemensamt att de aktualiserat olika i grunden politiska frågor, som debatterna sedan i stor utsträckning kommit att handla om.

Sverigedemokraterna, medierna och demokratin analyserar över 3000 artiklar skrivna i tre lokala tidningar under tre veckor i tre olika valrörelser. I Mora Tidning, Helsingborgs Dagblad och TT-ELA analyserar vi vad som skrivits om Sverigedemokraterna. Vår huvudfrågeställning var om medierna sköter sitt demokratiska uppdrag i rapporteringen kring sd. För att kunna jämföra vårt material har vi gått igenom alla artiklar som behandlar valrörelsen oavsett parti. De som innefattar sd har vi dessutom analyserat djupare. Vi har gjort en innehållsanalys av materialet där vi utgått från givna kriterier (se bifogad kodbok). Utöver detta innehåller arbetet också ett antal intervjuer med allt ifrån chefsredaktörer och journalister till Politiska filosofer och medievetare. Dessutom finns det analyser och krönikor som fördjupar problematiken som finns. Sverigedemokraterna, medierna och demokratin tar avstamp i att Sverige har en deltagardemokrati med deliberativa inslag. Enligt vedertagen demokratiteori ställer ett sådant styrelseskick en rad krav på nyhetsmedierna. Vi har också utgått från SOU-undersökningarna som beskriver medias demokratiska uppdrag. Med hjälp av vår undersökning och våra teoretiska utgångspunkter har vi därmed kunnat undersöka hur sd har behandlats och hur de bör behandlas i media. Våra slutsatser är att media har blivit bättre på att rapportera om partiet. Även de personer vi intervjuat vittnar om att det faktiskt är så. Det har pågått, och pågår en diskussion på redaktionerna. Med bättre menar vi inte att de framstår i bättre dager i media, utan att media numera granskar sd som ett politiskt parti. Ideologin glöms bort. Att förankra politiska förslag i ideologi, att visa varför vissa partier lägger fram vissa förslag, är en del av det demokratiska uppdraget. I vår undersökning finner vi att sd:s uttalanden sällan får den ideologiska förankringen. Detta gäller dock inte enbart sd utan även övriga partier. Flera av våra intervjupersoner efterlyser mer ideologisk diskussion. Sd:s valresultat och mängden medieuppmärksamhet de får, följs på ett iögonfallande sätt åt. Men vad är hönan och vad är ägget i den här historien? Går sd framåt på grund av ökad mediebevakning, eller ökar bevakningen när redaktionerna känner vilket håll det blåser åt i väljarkåren? Blott en bråkdel av artiklarna om sd handlar om vad de åstadkommit under föregående mandatperiod. Det kan naturligtvis ha sin förklaring i att partiet inte är representerat i alla kommuner under de perioder vi undersökt. I Orsa och Helsingborg ställde de upp för första gången 2002. Dessutom. En häpnadsväckande andel artiklar handlar inte om politik över huvud taget. Vid en närmare granskning, hittar vi dock en förklaring. Det rör sig ofta om notiser av typen opinionsundersökningar, sd ställer upp i valet, sd ställer inte upp i valet, sd-demonstration attackerad av motdemonstranter. Vi utgår ifrån att dessa siffror skulle kunna gälla för övriga partier också. Övergripande kan vi konstatera att de undersökta tidningarna sköter sitt demokratiska uppdrag bättre år 2006 än de gjorde 1998.

Syfte: Att ta reda på hur utbudet för ungdomar ser ut i SVT, varför ungdomar sviker SVT, vad de tittar på istället och varför. Metod: Fokusgruppsintervjuer med ungdomar, kvalitativa intervjuer med forskare samt kvalitativa intervjuer med anställda på SVT. Material: Fokusgrupper genomförda med elever i åldrarna 14-18 på Frölundagymnasiet, Angeredsgymnasiet, Hovåsskolan och Nya Lundenskolan, samt kvalitativa intervjuer med forskare och anställda på SVT. Huvudresultat: Trots att SVT har högt förtroende hos svenskarna, oberoende av ålder, väljer ungdomar bort SVT för kommersiella kanaler. Ungdomarna tycker att SVT visar för många tunga program om verkligheten, de vill hellre titta på amerikansk fiktion. SVT är medvetna om ungdomarnas preferenser men menar att en del åldrar kan man helt enkelt inte nå. SVT gör idag inga renodlade ungdomsprogram. Istället satsar de på den breda publiken och själva berättandet, som de menar ska fånga alla. Någon plan för att förändra utbudet för att nå fler ungdomar har de inte. Istället ska det redan existerande utbudet föryngras genom ändringar i tilltal och programledarnas kläder.

Att undersöka hur en bild av en ännu icke gripen förövare byggs upp i media. Hur växte bilden av lasermannen fram i den svenska pressen? Vi har gjort en kvantitativ innehållsanalys med kvalitativa inslag av fyra tidningars rapportering av jakten på den så kallade lasermannen, John Ausonius. Vi undersökte Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter mellan den 8 november 1991 och 12 juni 1992. Genom kvantitativ innehållsanalys kategoriserade vi alla artiklar som på något sätt berörde lasermannen, detta analyserades sedan för att få fram statistik på hur lasermannen beskrevs i dessa tidningar under detta tidsspann. De kvalitativa inslagen är i form av citat som vi funnit extra intressanta av olika anledningar. Vi har sedan följt upp resultaten med intervjuer med representanter för de olika tidningarna samt experter inom kriminologi, psykiatri och politik.

Syfte: Att undersöka kvällstidningarnas hälsolarm och undersöka om det finns återkommande mönster. Även att se vad som ligger till grund för artiklarna, huruvida vi kan lita på dem och göra det möjligt att dra slutsatser om vad den här typen av journalistik kan ha för konsekvenser för publiken, journalistiken och vetenskapen.

Mediernas granskning av statsministern Göran Perssons statssekreterare Lars Danielsson efter flodvågskatastrofen i Sydostasien var omfattande och tonen bitvis hård. Men hur sakliga var medierna, baserat på de statliga utredningar som utredde Lars Danielsson, i denna rapportering? Hade medierna den självständiga och eget granskande hållning, som vi medborgare har rätt att utkräva av dem? Efter att ha gett en bakgrundsbild av Sveriges styrning, samt av flera berörda politiska organ och aktörer, försöker arbetet ringa in kritiken mot Lars Danielsson, både såsom den ser ut i de offentliga utredningarna och som den skildras i medierna efter flodvågskatastrofen. Genom att undersöka alla artiklar om Lars Danielsson och regeringens hantering av flodvågskatastrofen i två av Sveriges rikstäckande morgontidningar, och två stora kvällstidningar, från 26 december 2004 efter flodvågen och framåt syftar arbetet till att ge en översikt av de främsta kritikpunkter som riktades mot Lars Danielsson beträffande hans roll i krishanteringen. Denna kartläggning jämförs sedan med resultaten av läsningar av berörda statliga utredningar. 1972 etablerade den statliga pressutredningen fyra funktioner för svensk massmedia. Dessa funktioner har blivit alltmer vedertagna, bland annat av Svenska journalistförbundet. Lyckades medierna med sitt uppdrag att informera och upplysa allmänheten i sin granskning av Lars Danielsson såsom pressutredningen från 1972 säger?

Vi ville se hur prostitution skildras i Göteborgs-Posten. Definitionen av och synen på prostitution kan se väldigt olika ut i olika delar av världen. Vi har valt att avgränsa oss till Norden, där länderna har liknande politiska/ekonomiska/kulturella kontexter (och även samarbetar kring prostitution: NIKK-rapporten) för att kunna applicera samma begrepp och modeller på vårt material. Vi kommer också att göra ett urval baserat på artikellängd, med 450 ord som minsta antal. Urvalet görs via mediearkivet och det är också därför vi valt ord istället för antal tecken då det är vad de använder. Vi vill inte se hur ofta/hur mycket GP skriver om prostitution utan hur det skildras när det väl skrivs om det. Därför har vi valt att under en elvaårsperiod, 1 januari 1997 – 31 december 2007, ta fram artiklar som stämmer in på urvalen ovan; artiklar på minst 450 ord som på något sätt skildrar prostitution i Norden. Vi väljer åren 97-07 för att det kan vara intressant att se om det syns några skillnader före och efter att sexköpslagen trädde ikraft (1 jan -99). De texter vi får fram kommer vi att analysera kvalitativt och kvantitativt.

Projektarbetet om Europaparlamentsvalet 2004 syftar till att ta reda på vilken påverkan media har på valdeltagande. Som teoretisk ram har vi dagordningsteorin, som menar att det media skriver är det allmänheten tänker på och uppmärksammar. Vidare syftar arbetet till att undersöka hur rapporteringen om EU sker och skiljer sig i de olika länderna. Eftersom detta är ett val som hela EU deltar i, har vi tittat på tidningar från fyra länder; Sverige, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Den information som samlats in kommer från kvantitativ och kvalitativ innehållsundersökning, intervjuer och referenslitteratur. Är det någon skillnad i kvantitet på bevakningen till Europaparlamentsvalet 2004 jämfört med bevakningen av det senaste nationella valet i respektive land? Vad skiljer de olika ländernas bevakning åt? Påverkade bevakningen valdeltagandet? Hur kan detta påverka det kommande valet till Europaparlamentet 2009? För de kvantitativa och kvalitativa undersökningarna använde vi oss av åtta europeiska dagstidningar; Le Monde, Le Figaro, Frankfurter Allgemeine, Süddeutsche Zeitung, The Times, The Independent, Dagens Nyheter och Göteborgsposten. Urvalet börjar från och med en vecka innan respektive val till och med valdagen för den kvantitativa undersökningen. För den kvalitativa börjar urvalet två dagar innan från och med valdagen. Resultaten kan sammanfattas i en bekräftelse att media, oavsett land, bevakar Europaparlamentsvalet i lägre grad än vad den bevakar de nationella valen. Orsaken till detta beror på att Europaparlamentsvalet anses vara ett andrarangsval; varken partier, väljare eller massmedier satsar lika mycket på det som på det nationella valet. Orsakerna till detta varierar beroende på vem man frågar, men en unison orsak tycks vara att EU är för komplext och i de flesta fall främmande för väljarna. Intresset för EU är litet, varför media i sin tur inte uppmärksammar det och skapar därmed ett minimalt allmänt intresse. Det är en ond spiral.

Syfte: Att analysera den mediebebatt som följde efter att polisens förundersökning med obduktionsbilderna på de mördade barnen från Arboga spreds via fildelningssajten The Pirate Bay. Huvudresultat: Debatten präglades av missförstånd, tankefel, kunskapsluckor och en djup ovilja från debattörerna att acceptera varandras ståndpunkter. Debatten ledde möjligtvis till att (vissa) journalister fick en (välbehövligt) större kunskap om offentlighet och internet-teknik. Men tittare, läsare och lyssnare blev knappast klokare i frågorna efter att ha följt debatten. Debatten ledde också till ett politiskt beslut om att utreda frågan om spridning av offentliga handlingar på internet. Bland de intervjuade råder delade meningar om huruvida utredningen kommer att leda till något förslag om lagändring eller inte.