Våren 1980 stod Sverige stilla. Kollektivtrafiken upphörde, operationer ställdes in och i livsmedelsbutikerna gapade brödhyllorna tomma. Under april-maj pågick nämligen den största arbetsmarknadskonflikten någonsin i Sverige, om man ser till antalet direkt berörda. Arbetstagare och arbetsgivare hade under flera år glidit allt längre ifrån varandra och när avtalsrörelsen 1980 drog igång visade det sig att klyftan emellan dem var större än någonsin. När de båda parterna inte kunde komma överens om löneökningar resulterade det i att 750 000 personer, en fjärdedel av Sveriges arbetskraft, strejkade eller blev utestängda från sina arbetsplatser. Vårt examensarbete går till botten med vad det egentligen var som hände och hur det kunde hända. Vi tar också reda på varför det trots konfliktens storlek är så få som kommer ihåg den. Detta gör vi i form av ett längre radioreportage. Vår undersökning grundar sig till största delen på djupintervjuer med olika inblandade personer. Vi pratar med fackföreningsföreträdare och representanter från arbetsgivarföreningar, på både den privata och den offentliga sidan. Utöver detta intervjuar vi även dåvarande arbetsmarknadsministern, arbetare som blev indragna i konflikten och en strejkforskare. I kombination med research från artiklar, böcker och nyhetssändningar lyckas vi bena ut vad som föranledde konflikten och vilka konsekvenser den fick.

Den 1 april 2006 skapades Barn- och elevombudet (BEO) för att se till att skolorna följer lagen som ska förhindra kränkande behandling i skolan. Sen dess har 250 anmälningar gjorts om kränkningar bara i Göteborg. Tio har lett till begäran om skadestånd mot Göteborgs kommun. Vi har granskat hur situationen ser ut i Göteborg. Vår ambition har varit att för första gången ta ett helhetsgrepp över hur man arbetar mot mobbning och vem som har ansvaret. Vi har också sammanställt antalet anmälningar, skadestånd och domar som rör kränkande behandling på skolorna i Göteborg de senaste fem åren. Vi har noga granskat de tio som lett till begäran om skadestånd. Vi har valt att göra en längre intervju med mamman till eleven i den enda dom som vunnit laga kraft i Göteborg. Det är också den första domen i Sverige som rör psykisk mobbning. Genom henne får vi känna hur vardagen för en utsatt elev faktiskt är. Inte barnets bild. Utan hur en förälder ser sitt barn plågas och hur dottern sakta, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, termin för termin, läsår för läsår mals ner och hur skolan är oförmögen att göra något åt situationen. Eftersom en stor del av Göteborgs befolkning antingen går i skolan eller har barn som går där tror vi att det är en viktig granskning och att läsvärdet är stort.

Hur kulturen ser ut inom sjöfarten idag är helt olika från båt till båt. Det är styrt av vilka som finns i besättningen. På vissa båtar håller man den gamla myten om sjömän som super och har kvinnor i varje hamn levande i en miljö där hård jargong och sexköp är vanliga inslag. Till den här mycket skiftande miljön kommer studenter från Chalmers sjökaptens- och sjöingenjörsprogram ut på praktik, med mycket lite information om kulturerna som väntar dem ombord. Vi har skickat ut en enkät till alla studenter från Chalmers sjöfartsprogram som har varit på praktik till sjöss. 27,6% av de svarande berättar att de någon gång under praktiken följt med besättningen ut och hamnat på inrättningar där det finns möjlighet att köpa sex. Vice rektor för grundutbildningen på Chalmers tekniska högskola, Sven Engström, säger att skolan pratar om sexköp bara om eleverna själva tar upp det. Men det är en verklighet som 43 studenter, nästan en hel klass, stått inför under praktiken. Vi har också pratat med tre studenter för att få ta del av deras personliga berättelser från sjöfarten idag. De ger en bild av ett mångsidigt yrke som tar dem världen runt, men också ett yrke med hård jargong och där man får vara hårdhudad för att komma in i gänget. En bild som bekräftas i enkäten.

Uppdrag granskning: Spricka hela vägen Den svenska förlossningsvården har ett rykte om sig att vara den bästa i världen. Vad många inte vet är att tusentals kvinnor brister allvarligt varje år när de föder barn, och får en förlossningsskada som kan sänka deras livskvalitet. Den allvarligaste bristningen man kan drabbas av kallas för sfinkterruptur. Det är när kvinnan brister hela vägen från underlivet och får en skada på ändtarmsmuskeln. Drygt 300 000 kvinnor lider i dag (i varierande grad) av att inte kunna hålla avföring och gaser, och på grund av skammen tror SFOG, Svensk förening för obstetrik och gynekologi, att det finns ett mörkertal. Eftersom en skadad ändtarmsmuskel blir sämre med åren kan besvären uppkomma tio till 15 år efter förlossningen, och alltför många kvinnor väljer att inte söka hjälp. Det har också visat sig att statistiken är underskattad – varje år missar vården många skador eftersom alla kvinnor inte undersöks ordentligt efter förlossningen. Karin från Västerås fick en mindre sfinkterskada (skada på ändtarmsmuskeln) när hon födde sitt första barn, men missades av vården, och erbjöds därför inte den eftervård hon hade rätt till. Josefins skada upptäcktes efter förlossningen, men hon har ändå fått kämpa i fyra år för att få rätt hjälp. För patienter med svåra besvär finns det ett kirurgiskt ingrepp där man opererar in en pacemaker som fungerar som för hjärtat, men för ändtarmen istället. Josefin var lämpad att få en pacemaker, men Västra Götaland beslutade att ta uppehåll i behandlingen, på grund av kostnadsskäl. Beslutet har kritiserats av bland annat professor Lars Påhlman vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Vi har gjort en undersökning, där vi kontaktat Sveriges 43 förlossningskliniker och intervjuat den verksamhetsansvarige alternativt ansvarig läkare/barnmorska vid förlossningen. Den visar att 32 av landets 44 kvinnokliniker har skriftliga riktlinjer för eftervård av kvinnor som drabbats av sfinkerruptur. Uppföljningsperspektivet lyser dock med sin frånvaro. Men det är en förändring på väg. Lars Ladfors, förlossningsläkare och styrelsemedlem i SFOG (Svensk förening för obstetrik och gynekologi) arbetar med att ta fram ett nytt kvalitetsregister, där de förlossningsskadade mammorna kommer att finnas med.

Det fria skolvalet har funnits i tjugo år i Sverige. 1991 infördes reformen av regeringen Bildt, efter tidigare förberedande reformer från regeringen Persson. Sedan dess har det blivit allt populärare att välja en annan skola än den närmast kommunala, runt om i Sverige. I Göteborg gick år 2003 20 procent av barnen i en annan skola än den närmast kommunala. År 2010 låg motsvarande siffra på 26 procent. Oftast väljer eleverna bort den egna kommunala skolan till förmån för friskolor, men det händer också att elever väljer andra stadsdelars kommunala skolor. De kommunala skolorna som tappar mycket elever, tappar samtidigt pengar och möter bland annat organisationssvårigheter då det är svårt att planera när man inte vet hur många elever skolan kommer att ha från termin till termin. Integration var, precis som vi hört, ett av skälen till skolbytena. Men det fanns många fler orsaker.

Kriminalvården har lagt så mycket pengar på att bygga ut säkerheten på anstalterna, att den övriga verksamheten blöder. Personalen går på knäna. Det rehabiliterande arbetet med de intagna finns det ingen tid till, det finns inte ens tid att åka till sjukhuset med en intagen som blivit akut sjuk. – Det finns aldrig tillräckligt med personal. – Vi är underbemannade, särskilt på natten. – Organisationen är så tajt att den nästan är anorektisk. Så beskrivs situationen av några av fackförbundet Sekos representanter, som arbetar ute på fängelserna. Kriminalvården står inför stora besparingar kommande år, ett resultat av de höga kostnaderna som de dragit på sig när miljoner satsats på att bygga högre murar. Samtidigt som personalen kämpar för en drägligare situation, så för fångarna en helt annan kamp. Kriminalvården tycker inte att narkotikaklassade mediciner är lämpliga att ha på fängelser, man är bland annat rädd för att medicinerna ska hamna i fel händer. Michael Gajditza fick vänta i sex dagar på att få sin smärtstillande medicin, trots svåra ryggsmärtor. Och han är inte ensam. I anmälningar till Justitieombudsmannen JO och Socialstyrelsen anklagar fångar sina anstalter för att de inte fått den medicin som de anser att de behöver. – Hamnar du i en konflikt mellan sjukvård och säkerhetstänkande, då går säkerhetstänkandet först, så har det varit de sista åren. Om någon har verkligt ont, så undviker man ändå att dela ut adekvat medicinering om den innehåller någon form av narkotika, säger Michael Gaiditza.