Arbetet syftar till att undersöka och redogöra för journalisters syn på och förhållningssätt till PR. Hur är attityden till PR på den svenska dagstidningsredaktionen. Vad har man för konkreta förhållningssätt till PR? Policy? Strategi? Hur väl överensstämmer attityden med hur man agerar? Frågeställningarna är relevanta ur McCombs och Shaws´ Dagordningsteori. Den diskuterar hur medieutbudet formar publikens agenda, men också vem som kontrollerar mediernas egen agenda. Utöver den teoretiska grunden används bland annat den omfattande PR-forskningen av Larsåke Larsson i de två böckerna Upplysning och Propaganda och Opinionsmakarna. För att undersöka detta har en enkät gått ut till ett urval av redaktions- och nyhetschefer på 60 svenska dagstidningar med en upplaga över 12 000. Tidningarna är valda med en geografisk såväl som upplagemässig och utgivningsmässig spridning. Endast en knapp tredjedel av de utskickade enkäterna återvände besvarade. Det stora bortfallet blev till en aspekt av studien och förklaras av intervjupersonerna både som ett resultat av tidsbrist men också av en ovilja att diskutera egna eventuella tillkortakommanden.

Syftet med arbetet var att ta reda på skillnader och likheter mellan blogg och press när det kommer till rapportering. Får vi mer information på bloggarna? Frågeställningar/problemformulering Vi ville titta på det här för att bloggning är ett relativt outforskat område. Skillnaden mellan hur press och blogg presenterar sina uppgifter är oerhört intressant att titta närmare på. Det finns bloggar som publicerar betydligt mer uppgifter än vad pressen gör. Bloggen verkar alltså ta rapporteringen steget längre. Ibland sätter de ut personuppgifter på personer som är misstänkta. Visar de sig sedan vara oskyldiga är skadan redan skedd – deras personuppgifter har redan kommit ut och kommer att finnas på nätet för all framtid. Dessutom kanske tidningarna kommer att anpassa sig efter det läsarna vill ha – och publicera mer även de. Vår frågeställning: – Hur skiljer sig och liknar rapporteringen mellan bloggarna och tidningarna? – Får vi reda på etnicitet, namn och bild på bloggarna? – Varför skiljer sig rapporteringen åt? – Hur kommer bloggarna att påverka journalistiken i framtiden?

Syfte: Vi har tidigare reagerat på rapporteringen om ätstörningar, både gällande redaktionellt material och bilder, vilket gjorde att vi ville undersöka detta närmare. Vi utgick med en känsla av att ätstörningar är en vanlig sjukdom som drabbar många, men som till stor del skildras på ett sensationsinriktat sätt i tidningar. Därför ville vi kartlägga bilden av hur sjukdomen skildras i svensk press. Frågeställning: Vår övergripande frågeställning är – Hur skildras ätstörningar i Sveriges två största dagstidningar? Vidare funderade vi på: – Speglar rapporteringen verkligheten? Fokuserar det främst på anorexi medan andra typer av ätstörningar kommer i skymundan? – Skildras ätstörningar som en kvinnosjukdom? – Framgår det att ätstörningar är en psykisk sjukdom, eller hamnar alltför mycket fokus på det kroppsliga? Metod: Till att börja med har vi gjort ett litteraturstudium av tidigare forskning om främst sensationsjournalistik och ätstörningar. Vidare har vi läst samtliga artiklar om ätstörningar under elva års tid i Aftonbladet och Dagens Nyheter, och gjort en kvantitativ innehållsanalys med kvalitativa inslag av 484 av dessa artiklar. Med resultat i hand har vi senare intervjuat drabbade och experter för att få kommentarer till en djupare analys.

Syfte: Att analysera vad som driver svenska krigsfotografer, vilka deras intentioner är och hur de ser på möjligheterna till publicering av materialet. Vi har även intervjuat chefer och bildredaktörer för att få deras syn på saken. Huvudsaklig teori: Maxwell McCombs agenda setting/dagordningsteori hos medierna Metod: Kvalitativa intervjuer Material: Intervjuer med sex fotografer, tre bildchefer och fyra dagstidningsredaktörer. Intervjuerna är utförda under vårterminen 2009. Huvudresultat: Fotograferna drivs samtliga av ambitionen att berätta historierna bakom oroshärdar och konflikter. De ser historierna som viktiga och att det är ett journalistiskt ansvar att belysa dessa frågor. Vissa framhäver även behovet att förstå, nyfikenhet och äventyrslusta. Det huvudsakliga problemet de upplever när det kommer till publicering är en brist på förståelse för bildjournalistiken som journalistiskt språk. De uppfattar den agendasättande funktionen som vitt skild mellan olika magasin och redaktörer. De tror också att de står inför utmaningen att utveckla ett nytt fotografiskt språk för att bättre kunna kommunicera med mediekonsumenterna.

Med jämna mellanrum blossar det upp konstbråk i den svenska pressen. Senast var det Konstfackskandalen som diskuterades och den är ännu inte över. Vi ville se hur ”konstskandaler” fungerar. Vad är utmärkande för denna typ av mediehändelse? Vad karaktäriserar den debatt som förs? Vi tog fram ett antal tidningar och samlade det relevanta materialet, och intervjuade även personer som var inblandade i händelserna. Vi har funnit att de olika redaktionerna på tidningarna spelar olika ganska distinkta roller i rapporteringen, och kan sägas ha olika förförståelser. – Nyhetsredaktionerna skriver inte om konst, annat än när den ger upphov till nyheter. Konsten behandlas inte här, utan det handlar framför allt om händelser och handlingar som konsten ger upphov till. – Ledarredaktionerna behandlar framför allt de olika konsekvenser som händelserna får. I de fall de talar om konsten är det ofta i en nedlåtande ton. – Kulturredaktionerna tar ofta konstnärerna i försvar. De anser sig ha ett ansvar att bredda diskussionen, och att försöka göra komplexa konstfrågor mer begripliga för läsarna. Dessa skillnader återspeglas också i befolkningen, och är den primära anledningen till att konsten förhållandevis konsekvent skapar rubriker och skandaler.